Sitter och stirrar in i väggen, har oändligt mycket saker att göra. Men kan inte ta mig för något. Borde jobba, borde städa, borde rensa, borde göra kort... borde, borde. Jag vet man ska inte ha så många måsten. Jag tar lördagen av och kör som en dåre imorgon?
Känslan av att inte räcka till kryper sig närare. Jag slår bort den och fokuserar. Fokuserar på att jag har det bästa i världen.
Jag tittar tillbaka in i mig själv, för fyra år sedan bestämde jag mig. Bestämde mig för att ta steget mot Gävle. Jag sökte mig in till lärarlinjen och förstod nog aldrig då vad som komma skulle. Den sommaren var underbar, slet som ett djur på städfirman och hade så roligt. Levde ett liv jag inte ser idag. Idag lever jag ett annat liv, ett liv jag aldrig skulle vilja ändra på. Om drygt tre veckor står vi där med penseln i handen och nycklarna till vårt hem. Längtan är så stor men samtidigt blir jag lite konstig i magen. Känslan av att Uppsala aldrig blir mitt hem växer.
Under fyra år har jag snart bott i från er. Fyra år av konstant längtan, men förstå då vad kärleken är stark som håller mig kvar här. Lilla Gävle, lilla älsklingen...
min första tanke också när ni bestämt er för Sandviken: nu kommer hon inte hemåt.Men se det positiva: det är inte världens ände.Tycker också att det är tråkigt det blir inga(oftast) spontan besök när avstånd finns men du är i mina tankar ständigt. Kramiz mam
SvaraRadera